Varierande risk för predatorangrepp på svenska tamdjur
Risken för att tamdjur angrips av stora predatorer varierar kraftigt mellan olika djurslag. En ny genomgång från SLU Viltskadecenter belyser sårbarheten hos landets får, getter och nötkreatur.
Vilka tamdjur som löper störst risk att utsättas för angrepp från Sveriges stora predatorer beror i hög grad på djurslag och skötselformer. Enligt färska data från SLU Viltskadecenter är skillnaderna i sårbarhet betydande mellan landets betesdjur, där särskilt får och getter utmärker sig i statistiken.
Får och getter mest utsatta
Får är det djurslag som oftast drabbas av skador orsakade av predatorer som varg, lo och björn. Deras storlek och beteende gör dem mer sårbara än tyngre djur. Angreppen sker främst under betessäsongen, och omfattningen kan variera stort mellan olika regioner beroende på tätheten av de berörda predatorerna.
Lägre risk för nötkreatur
För nötkreatur är risken för angrepp generellt sett mycket lägre än för mindre idisslare. När skador väl inträffar är det ofta unga kalvar som blir föremål för predation. Vuxna nötkreatur har genom sin storlek och sitt försvarsbeteende ett betydligt bättre skydd mot de flesta svenska predatorer, även om enstaka incidenter dokumenteras årligen.
Förebyggande åtgärder centralt
För att minska risken för skador arbetar myndigheter och organisationer med olika typer av skyddsåtgärder. Det handlar bland annat om rovdjursavvisande stängsel (RAS) och i vissa fall användning av vaktande djur. Genom att förstå angreppsmönstren kan insatserna riktas där de gör störst nytta för att främja samexistensen mellan människa och natur.
