Späckhuggare byter plats i Salish Sea
Nya forskningsrön visar en dramatisk ökning av marina däggdjursätande späckhuggare samtidigt som de fiskätande flockarna minskar sin närvaro i området.
Toppredatorernas närvaro förändras i vattnen kring Washingtons kust och i Salish Sea. Under de senaste decennierna har de däggdjursätande späckhuggarna Orcinus orca av typen Bigg’s blivit en allt vanligare syn i regionen. Samtidigt visar data att de utrotningshotade, fiskätande späckhuggarna i gruppen Southern Resident vistas där mer sällan under de traditionella sommarmånaderna mellan juni och augusti.
En studie publicerad i tidskriften PLOS One bygger på observationer från 1978 till 2022. Den visar att sannolikheten att stöta på Bigg’s späckhuggare har ökat från cirka 4 procent vid studiens början till 66 procent år 2022. Dessa predatorer, som tidigare ofta kallades transienta späckhuggare, rör sig numera regelbundet genom hela Puget Sound. Ökningen tros vara kopplad till god tillgång på sälar och andra marina däggdjur som de jagar i området.
Skifte i födoval och säsong
För de fiskätande Southern Resident-späckhuggarna, som består av familjegrupperna J, K och L, är bilden mer osäker. Deras närvaro i regionen nådde en topp kring år 2001, men har sedan dess varierat kraftigt. Forskarna har noterat att särskilt K- och L-podden har synts mer sällan i sina kärnområden sedan 2017. De förändrade rörelsemönstren sammanfaller med skiften i tillgången på kungslax från Fraser River, en avgörande födokälla för dessa valar.
De här modellerna kan användas för att fastställa optimala tider och områden för förvaltningsåtgärder i syfte att begränsa antropogena störningar för Southern Resident och Bigg’s späckhuggare.– Ur studien av Rand m.fl. i PLOS One.
Analysen visar att de två ekotyperna av späckhuggare i allt högre grad överlappar varandra geografiskt, trots att de jagar helt olika byten. I områden som Central Basin är sannolikheten att möta båda typerna nu nästan lika stor under vintermånaderna. Kunskapen kan hjälpa myndigheter i arbetet med att skydda valarna från störningar från fartygstrafik och andra mänskliga aktiviteter.
Forskarna betonar att bevarandeinsatserna behöver anpassas efter valarnas nya vanor. Syftet är att säkra populationernas långsiktiga överlevnad när kustekosystemet förändras.