Vargens framtid får inte styras av rädsla

Sveriges vargpolitik befinner sig i ett vägskäl. Regeringen har drivit på för att minska vargstammen och sänkt det rapporterade referensvärdet för gynnsam bevarandestatus från 300 till 220 individer.

Men det innebär inte att Sverige automatiskt får skjuta vargar tills denna nivå nås. Varje beslut om licensjakt måste också uppfylla kraven i svensk lagstiftning och EU-rätten, inklusive att jakten inte hotar artens bevarandestatus. Det blev tydligt inför 2026, då domstol stoppade planerad licensjakt.

Inför kommande jaktsäsonger är det därför inte enbart politikens mål som avgör, utan också vetenskapliga underlag, vargstammens genetiska förutsättningar och de rättsliga krav som gäller.

En hållbar rovdjursförvaltning måste kunna ta hänsyn till människor som lever nära vargen, men också till artens långsiktiga överlevnad. Det är först när dessa hänsyn förenas som politiska ambitioner kan omsättas i beslut som håller både biologiskt och juridiskt.

Naturvård kan inte bygga på rädsla, vare sig rädsla för rovdjur eller rädsla för politiska konsekvenser. Besluten måste utgå från kunskap om arternas ekologi, deras roll i ekosystemen och de förutsättningar som krävs för att livskraftiga populationer ska kunna fortleva.

Det betyder inte att människors oro ska avfärdas. Tamdjur behöver skyddas, drabbade människor förtjänar respekt och förvaltningen måste ta hänsyn till lokala förhållanden. Lösningarna måste vara proportionerliga, vetenskapligt förankrade och långsiktigt hållbara.

När politiska beslut fattas för att tillfredsställa opinionen snarare än att möta ekologiska realiteter riskerar vi att försvaga både naturvården och förtroendet för den.

Rovdjursfrågan kräver därför mer än slagord. Den kräver en saklig diskussion där människors behov vägs samman med arternas överlevnad.

Vi kan vara oense om hur rovdjuren ska förvaltas. Vi kan dock inte låta konflikterna göra att vetenskapen förlorar sin plats vid beslutsbordet.