Begränsad nackrörlighet hos tidiga tetrapoder
Ny forskning visar att övergången till landliv inte drevs av ökad rörlighet i nacken. Tidiga fyrfotadjur (tetrapoder) hade förvånansvärt stela nackar trots separationen mellan skalle och skuldra.
När de första ryggradsdjuren gick från vatten till land förändrades deras anatomi i grunden. Skallen skildes från skuldergördeln och gav upphov till den nackregion som är unik för fyrfotadjur. En ny studie i tidskriften Nature utmanar den långlivade hypotesen att förändringen genast gav djuren en rörligare nacke och därmed underlättade livet på land.
Styv nacke trots anatomisk separation
Forskare vid bland annat Uppsala universitet och Carleton University i Kanada har undersökt rörligheten hos tidiga stamfyrfotadjur, med störar som en nutida biologisk motsvarighet. Hos de tidiga formerna dominerades ryggraden av ryggsträngen, notokorden, som bestod av mjuk vävnad. Det har gjort det svårt att modellera hur rörlig ryggraden var utifrån fossilen. Resultaten visar att djurens nackar var stela trots att ryggradens delar inte var sammanvuxna.
I studien analyseras släkten som Tiktaalik och Acanthostega, liksom fiskartade föregångare som Eusthenopteron. Modelleringen tyder på att de flesta tidiga fyrfotadjur kunde röra huvudet mindre än 6 grader åt sidorna och mindre än 3 grader uppåt. Enligt modellen kunde de inte heller rotera huvudet. Rörligheten förblev begränsad långt efter att skallen och skuldergördeln hade skilts åt anatomiskt.
Gångförmåga snarare än rörlig nacke
Resultaten talar emot att ökad nackrörlighet var drivkraften bakom separationen mellan skallen och skuldergördeln. Forskarna pekar i stället på att förändringen sannolikt hängde samman med att djuren började förflytta sig med hjälp av frambenen. När extremiteterna började bära vikt och driva kroppen framåt behövde skallen frigöras från de vibrationer och mekaniska krafter som uppstod i skuldergördeln vid markkontakt.
Vi uppskattar att de flesta stamfyrfotadjur kunde röra sina huvuden mindre än 6 grader lateralt och mindre än 3 grader dorsalt, men de kunde inte rotera dem.
– Ur studien av Korneisel m.fl. i Nature
Att nacken förblev styv under lång tid tyder på att anpassningen till landlivet skedde mer gradvis än man tidigare trott. Det dröjde innan de specialiserade lederna mellan kotorna utvecklades, de som låter dagens fyrfotadjur vrida på huvudet. Framtida studier förväntas undersöka närmare hur ryggradens biomekanik förändrades när notokorden gradvis ersattes av förbenade kotkroppar.
Källa: Early tetrapod neck mobility modelled using an extant analogue | Nature
Nyhetsbrev
Få de mest lästa nyheterna om djur och natur i din inkorg
Redaktionen väljer ut periodens viktigaste rapportering om hav, arter, vetenskap och miljö. Du kan avsluta när som helst.

