Att skydda arter är klimatarbetet Pourmokhtari!
Vid COP31 i Antalya lanserade 25 länder deklarationen Wildlife for Climate Declaration, med målet att göra skyddet av vilda djur till en del av det internationella klimatarbetet. Sverige lyser med sin frånvaro.

Detta borde väcka frågor till miljöministern Romina Pourmokhtari.
Under lång tid har den internationella klimatpolitiken framför allt handlat om utsläpp, fossila bränslen, energisystem och skogsskydd. Det är naturligtvis centrala frågor. Men det finns en viktig komponent i naturens klimatreglerande processer som alltför ofta hamnar i skymundan. Djuren. Ekosystemen i sig själva är till stor del fauna.
Vilda djur är inte bara passiva invånare i de ekosystem som vi försöker skydda. Djuren formar ekosystemen. Genom bete, predation, fröspridning och transport av näringsämnen påverkar de hur skogar, gräsmarker, våtmarker och marina miljöer fungerar. Djuren kan därmed också påverka ekosystemens förmåga att binda och lagra kol. Det här är en kritisk ekosystemtjänst som vilda djur bidrar med.
Ett talande exempel är den afrikanska skogselefanten. Genom sitt födosök och genom att trampa ned mindre träd påverkar den skogens sammansättning och kan gynna större träd med högre kollagringskapacitet. I Kongobäckenet har skogar med elefanter uppskattats lagra omkring sju procent mer kol än skogar utan dessa stora växtätare.
Ett annat exempel finns i havet. Havsuttern håller nere antalet sjöborrar genom predation. Det kan förhindra att kelpskogar betas ned och därmed bidra till att bevara viktiga marina livsmiljöer.
Det handlar alltså om mer än att rädda enskilda arter. Det handlar om att bevara de ekologiska processer som får hela ekosystem att fungera. Ekosystemtjänster som vi människor är beroende av för vår egen överlevnad. Såvida vi inte vill se flera meters havsnivåhöjning och en total förödelse av de flesta av världens kuststäder.
En vetenskaplig studie från 2023, publicerad i tidskriften Nature Climate Change, uppskattade att skydd och återhämtning av populationer inom nio grupper av land- och havslevande djur skulle kunna bidra till ett ytterligare upptag av 6,4 miljarder ton koldioxid per år. Det är betydande ekosystemtjänster vi pratar om.
Det är mot den bakgrunden som den nya deklarationen är intressant. Den uppmanar länder att integrera skyddet av vilda djur i sina nationella klimat- och naturvårdsplaner, motverka överexploatering och skydda sammanhängande livsmiljöer.
Initiativet har hittills fått stöd från länder i Afrika, Europa, Latinamerika, Karibien och Stillahavsområdet. Även europeiska mikrostater som Andorra och Monaco finns med.
Men Sverige saknas.
Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sverige gärna framhåller sin internationella roll inom miljö- och klimatarbetet. I regeringens presentation av landets prioriteringar vid COP31 ligger tyngdpunkten på genomförandet av klimatåtaganden, energiomställning, industriell omställning och internationell klimatfinansiering.
Det är viktiga frågor men varför har inte Sverige också valt att ställa sig bakom ett initiativ som uttryckligen vill förena naturvård och klimatpolitik? I Sverige har vi dessutom en betydande granskog som faktiskt binder in enorma mängder kol.
Klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald är två sammanlänkade kriser. Ändå behandlas de ofta som separata politiska områden, med olika mål, processer och finansieringssystem.
Det är ett problem.
Att skydda en skog handlar inte enbart om att bevara träd. Det handlar också om att bevara de djur som sprider frön, påverkar vegetationen och upprätthåller ekologiska samband. Att skydda en kelpskog handlar inte bara om att bevara algerna, utan också om att värna de arter som håller ekosystemet i balans.
Det är dags att klimatpolitiken börjar ta hänsyn till hela ekosystemens funktion.
Deklarationen Wildlife for Climate är inget slutgiltigt svar på klimat- eller biodiversitetskrisen. Den garanterar inte att djurpopulationer kommer att återhämta sig och den ersätter inte behovet av kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Deklarationen pekar dock ut en viktig riktning för framtidens natur- och klimatpolitik.
Sverige borde rimligen vara ett av de länder som går före i den utvecklingen, inte stå vid sidan av.
Om vi menar allvar med att skydda naturens förmåga att möta klimatförändringarna måste vi också skydda de djur som håller naturen fungerande.
Varför har Sverige inte ställt sig bakom deklarationen och vad väntar regeringen på?
Samtliga 25 länder som har anslutit sig till Wildlife for Climate Declaration
Andorra, Armenien, Belize, Brasilien, Burkina Faso, Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Dominikanska republiken, Fiji, Gambia, Guatemala, Guinea-Bissau, Honduras, Kenya, Lesotho, Madagaskar, Monaco, Panama, Papua Nya Guinea, Somalia, Surinam, Togo, Uzbekistan, Zambia och Zimbabwe.
Nyhetsbrev
Få de mest lästa nyheterna om djur och natur i din inkorg
Redaktionen väljer ut periodens viktigaste rapportering om hav, arter, vetenskap och miljö. Du kan avsluta när som helst.

