Sydkapare väljer olika vägar till födan

Vissa resenärer föredrar den natursköna omvägen medan andra kör raka vägen mot målet. En ny studie publicerad i tidskriften Proceedings of the Royal Society B visar att sydkapare (Eubalaena australis) uppvisar ett liknande beteende under sin årliga migration över Södra ishavet.

Två olika reseval

Forskare från University of Auckland har tillsammans med internationella partner spårat 21 sydkapare, även kända som tohorā, från deras vinterviste vid Aucklandöarna söder om Nya Zeeland till jaktmarker söder om Australien. Resultaten visar på en oväntad variation i rörelsemönstret. Ungefär hälften av valarna simmade rakt västerut, medan den andra hälften tog en betydligt längre rutt långt söderut innan de vände norrut igen i en L-formad bana.

Trots de stora skillnaderna i avstånd anlände båda grupperna till sina destinationer vid ungefär samma tidpunkt. De individer som valde den längre rutten påbörjade sin resa cirka en månad tidigare och höll ett lägre tempo, i genomsnitt 64 dagar. De som startade senare kompenserade genom att simma en mer direkt väg i högre hastighet, vilket tog i snitt 42 dagar.

Flexibilitet som överlevnadsstrategi

Enligt huvudförfattaren Leena Riekkola tyder fynden på att valarna balanserar olika prioriteringar, på samma sätt som människor gör under en bilresa. En ko kan till exempel välja den kortare rutten ett år för att låta sin kalv växa till sig innan avfärd, medan hon ett annat år, när hon reser ensam, väljer den längre vägen.

En population som kan anpassa sitt beteende har en bättre chans att hantera hav i förändring.

Det säger docent Emma Carroll, som ser positivt på artens förmåga till anpassning i ett skiftande klimat. Studien pekar även på att valarna navigerar med hjälp av en kombination av ledtrådar, såsom havsströmmar, undervattensformationer och variationer i jordens magnetfält.

Denna uppmätta beteendemässiga flexibilitet ger hopp för sydkaparens fortsatta återhämtning i takt med att de antarktiska ekosystemen förändras.