Späckhuggare kan jaga varandra i Ryssland
Nya fynd av bitna späckhuggare tyder på att underarten Bigg's späckhuggare jagar sina egna fränder. Det kan förklara varför fiskätande späckhuggare väljer att leva i stora, skyddande familjegrupper.
Längs stränderna på Berings ö i Ryssland har forskare hittat rester av späckhuggare Orcinus orca som kan ge ledtrådar till artens sociala liv. Vid två separata tillfällen, 2022 och 2024, hittades ryggfenor med tydliga bitmärken från fiskätande späckhuggare av underarten Orcinus orca ater. Märkena matchar tandraden hos artfränder. Det tyder på att späckhuggare även kan jaga sina egna.
En kamp mellan underarter
I norra Stilla havet lever två skilda underarter sida vid sida utan att para sig eller umgås. Den fiskätande varianten, ofta kallad resident, lever i stora, stabila grupper där både hanar och honor stannar med sin moder hela livet. Den andra underarten, Bigg's späckhuggare Orcinus orca rectipinnus, är specialiserad på att jaga marina däggdjur som sälar och tumlare. Dessa späckhuggare rör sig i mindre, tystlåtna grupper för att inte avslöja sin närvaro för bytet.
Genetiska analyser av de funna ryggfenorna bekräftar att offren tillhörde den fiskätande underarten. Forskarna bakom studien, publicerad i Marine Mammal Science, menar att fynden kan hjälpa dem att förstå valarnas sociala struktur. Att leva i stora grupper har länge ansetts vara en nackdel vid fiske. Finns det en risk för attacker från andra späckhuggare kan gruppen däremot vara ett livsviktigt försvar.
Skydd genom släktskap
Olga A. Filatova, forskare vid Syddansk Universitet, menar att den mycket stabila sociala strukturen hos de fiskätande valarna kan vara en anpassning för att undvika predation. När individerna i en grupp är nära släkt ökar benägenheten att försvara varandra genom så kallad kin-selektion eller släktskapsval.
Dessa fynd tyder på att fiskätande späckhuggare ibland kan falla offer för sympatriska däggdjursätande Bigg's späckhuggare. Om Bigg's späckhuggare faktiskt ibland dödar och äter artfränder, kan den unika sociala strukturen hos fiskätande späckhuggare tjäna som en anpassning mot predatorer.
– Ur studien av Filatova m.fl. i Marine Mammal Science.
Asätande kan inte helt uteslutas, eftersom späckhuggare ibland utnyttjar kadaver. Döda valar sjunker dock oftast snabbt till botten. De färska bitskadorna på de uppspolade resterna stärker teorin om aktiva attacker. Fynden utmanar därmed bilden av späckhuggaren som en art utan naturliga fiender. Artfränderna kan själva utgöra ett hot, som tvingar valarna att leva i grupp för att överleva.
Framtida studier och observationer av möten mellan de olika underarterna förväntas kunna bekräfta hur ofta sådana våldsamma möten sker i det vilda.