Oturen kan bli total för jordens arter
Fredagen den 13 förknippas med otur. För många handlar det om skrock, svarta katter och stegar. Fast den verkliga oturen är betydligt allvarligare än så. Vi befinner oss mitt i det som brukar beskrivas som jordens sjätte massutdöende, och den här gången är det människan själv som driver utvecklingen.
Samtidigt pågår COP31 i Antalya, där världens länder samlas för att diskutera hur klimatförändringarna ska bromsas. Samtalen handlar ofta om utsläpp, temperaturmål och energiförsörjning. Det är viktiga frågor, men det finns en annan del av klimatlösningen som förtjänar betydligt större uppmärksamhet när vi pratar om COP31 och det är den biologiska mångfalden.
Ta havet som exempel. Det täcker cirka 70 procent av jordens yta och spelar en avgörande roll för planetens klimat. Ett fascinerande exempel är marin snö. Det är små partiklar av döda plankton, organiskt material och rester från djur som långsamt faller genom vattenmassorna. När växtplankton tar upp koldioxid genom fotosyntesen förs en del av kolet vidare genom näringsväven och sjunker så småningom ner mot djuphavet. Där kan kolet lagras i hundratals eller i tusentals år. Det är en del av havets biologiska kolpump. Ett av naturens mest betydelsefulla system för att reglera klimatet.
Allt hänger ihop. När klimatförändringarna värmer haven, förändrar livsmiljöer och påverkar planktonsamhällen riskerar vi att störa processer som varit avgörande för jordens klimat under miljontals år.
Varje art som försvinner innebär en förlust, inte bara för naturen utan också för de ekosystem vi själva är beroende av.
Kanske är den verkliga oturen att vi fortfarande behandlar klimatkrisen och artutrotningen som två separata problem. De är i själva verket två sidor av samma kris.