När akademin drar ner dem som försöker lyfta andra

Det finns ett märkligt fenomen inom organisationer som sällan diskuteras öppet. Det handlar om människor som hellre lägger energi på att begränsa andras möjligheter än på att själva bidra till deras utveckling.

Inom organisationspsykologin finns begrepp som social undermining och crab mentality som beskriver olika delar av detta beteende. Det kan handla om att undanhålla information, förminska kollegors insatser, motarbeta initiativ eller aktivt försvåra för någon som försöker utvecklas och ta sig framåt.

Det paradoxala är att det ofta kräver betydligt mindre ansträngning att motarbeta någon än att hjälpa personen att lyckas. Att handleda en yngre kollega, dela med sig av kontakter, öppna dörrar eller bidra till någon annans kompetensutveckling kräver tid och engagemang. Att i stället ifrågasätta, förminska eller hålla inne med information kan vara betydligt enklare.

Men vad händer när den här kulturen får fäste inom akademin?

När prestige blir viktigare än kunskap

Universitet och forskningsinstitutioner har ett grundläggande uppdrag. Det uppdraget består i att utveckla, förvalta och sprida kunskap. Vetenskapen bygger på att människor delar resultat, ifrågasätter etablerade uppfattningar, samarbetar och låter nya idéer prövas. Det måste vara högt i tak med andra ord.

Det förutsätter en miljö där kompetens uppmuntras oavsett vem som besitter den.

I praktiken är akademin emellertid också en arbetsmarknad präglad av konkurrens om tjänster, forskningsanslag, publikationer, erkännande och inflytande. Det skapar strukturer där den egna positionen ibland kan upplevas som viktigare än institutionens gemensamma uppdrag.

En kollega som är initiativrik, kunnig eller framgångsrik kan då uppfattas som ett hot snarare än en tillgång. I stället för att bidra till personens utveckling kan omgivningen börja begränsa möjligheterna.

Det behöver inte alltid ske genom öppna konflikter. Ofta är det mer subtilt.

Information når inte fram. Samarbeten uteblir. Initiativ får inget gehör. Kompetens ifrågasätts selektivt. Möjligheter fördelas genom informella nätverk snarare än utifrån engagemang och förmåga.

Det kan vara svårt att bevisa enskilda handlingar, den samlade effekten kan dock bli påtaglig och brutal.

Utbildningen blir en förlorare

En av de allvarligaste konsekvenserna är hur detta påverkar utbildning och kunskapsöverföring.

En akademisk institution är inte bara en plats där forskning bedrivs. Det är också en miljö där människor ska lära sig, utvecklas och föra kunskap vidare.

Erfarna medarbetare besitter ofta årtionden av kunskap, praktiska erfarenheter och värdefulla kontaktnät. Om dessa resurser inte delas med yngre kollegor och studenter går stora möjligheter förlorade.

När handledning ersätts av konkurrens, när kunskap blir ett maktmedel och när initiativ bestraffas med motstånd, uppstår en miljö där människor lär sig att vara försiktiga snarare än nyfikna.

Det är raka motsatsen till vad en utbildningsinstitution borde eftersträva.

Studenter och yngre forskare behöver förebilder som visar att framgång inte är ett nollsummespel. Att någon annans utveckling inte innebär att den egna betydelsen minskar.

Tvärtom borde en framgångsrik akademiker bedömas också utifrån hur många andra människor denne har hjälpt att utvecklas.

Vetenskapen behöver generositet

Vetenskapliga framsteg uppstår sällan i isolering. De bygger på tidigare forskning, internationella samarbeten, kunskapsutbyte och människors förmåga att kombinera olika perspektiv.

När institutioner präglas av revirtänkande och interna maktstrider riskerar vetenskapen att bli lidande.

En forskare som inte får tillgång till rätt kompetens, information eller samarbeten kan få svårt att utveckla sina idéer. En medarbetare som upplever att initiativ motarbetas kanske slutar försöka. En yngre forskare som inte får stöd kan välja att lämna akademin.

På så sätt kan en institutions interna kultur få konsekvenser långt utanför arbetsplatsens väggar.

Det är också ett resursslöseri. Samhället investerar stora summor i utbildning, forskning och avancerad kompetens. Att sedan låta interna prestigeintressen hindra människor från att använda och utveckla sin kunskap är svårt att försvara.

En annan måttstock för akademisk framgång

Kanske behöver vi omvärdera vad vi egentligen menar med akademisk framgång.

Är den mest framgångsrika medarbetaren den som samlar flest egna meriter, skyddar sitt revir och behåller kontrollen över information och kontakter?

Eller är det den som bidrar till att andra blir bättre, som delar med sig av sin kunskap och som skapar en miljö där nya idéer kan växa?

Det borde inte vara en svår fråga.

Akademiska institutioner måste våga diskutera organisationskultur, informella maktstrukturer och beteenden som motverkar samarbete. Ledarskap bör inte enbart handla om budgetar, resultat och administrativa processer. Det måste också handla om att skapa förutsättningar för människor att utvecklas.

Att hjälpa en kollega att lyckas är inte att förlora en konkurrensfördel. Det är att stärka den organisation man själv är en del av.

Och kanske är det just där den verkliga akademiska kvaliteten visar sig och inte i hur högt en enskild person kan klättra, utan i hur många andra som får möjlighet att följa med.

Vetenskapen utvecklas när vi lyfter varandra. Den stagnerar när vi lägger mer energi på att dra ner varandra. En akademisk institution behöver kunskapsbärare, inte kunskapsbromsar. Den som hellre drar ner sina kollegor än hjälper dem att växa är ingen Magister i vetenskapens tjänst. Den är en Cancer magister – en krabba som blivit en cancer för hela organisationen.