Förhistorisk val hade extremt snett kranium
Forskare har upptäckt en utdöd dvärgkaskelot i Peru med den mest extrema ansiktsasymmetri som någonsin dokumenterats hos ett däggdjur.
I det torra ökenlandskapet vid Pisco-formationen i södra Peru har ett internationellt forskarlag identifierat en tidigare okänd art av utdöd dvärgkaskelot. Arten har fått det vetenskapliga namnet Scaphokogia huachafo och levde för mellan 6,3 och 5,6 miljoner år sedan, under sen miocen. Valen var cirka 2,7 meter lång och hade en anatomisk avvikelse som saknar motstycke bland kända valar och övriga däggdjur. Hela kraniet är kraftigt vridet, med båda de beniga näsöppningarna förskjutna helt till vänster sida.
Ett vridet kranium för födosök
Tandvalars asymmetriska skallar är sedan tidigare kända som en anpassning för biosonar och ljudproduktion. Hos Scaphokogia huachafo är asymmetrin särskilt uttalad. Även ansiktsbenen skiljer sig kraftigt åt i storlek och position. Enligt ett inlägg från Zürichs universitet på sociala medier kunde valen böja huvudet nedåt i 55 graders vinkel. Tillsammans med den nedåtböjda nosen tyder det på ett specialiserat levnadssätt vid havsbotten.
Kranieasymmetri hos tandvalar är direkt kopplad till utvecklingen av fettstrukturer i pannan som är involverade i ljudproduktion. Hos Scaphokogia huachafo gick denna asymmetri däremot långt bortom området kring blåshålet. Hela kraniet ser helt krokigt ut.
– Aldo Benites-Palomino, biträdande professor vid Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg.
En dammsugare på havets botten
Dagens kaskeloter jagar bläckfisk på stora djup. Den nyupptäckta artens anatomi tyder i stället på att den sökte föda i grunda kustvatten. Nosen var förstärkt med tät benvävnad och förkalkat brosk som fungerade som en naturlig barlast och sänkte huvudet mot sedimenten. Forskarna misstänker att valen använde sitt asymmetriska ekolod för att söka av botten efter bytesdjur gömda i mjuka sediment. Namnet huachafo kommer från ett peruanskt uttryck för något extravagant eller bisarrt. Forskarna ansåg att det passade djurets märkliga yttre.
Hela komplexet av skalle och nacke är modifierat för att peka nosen direkt mot botten. Kombinationen av tätt ben, den nedåtböjda nosen och den flexibla nackleden gjorde att djuret kunde röra sig precis ovanför havsbotten och äta nära sedimentet.
– Gabriel Aguirre-Fernández, forskare vid Zürichs universitet.
Denna nisch för bottenlevande predatorer försvann när förhållandena i haven förändrades i slutet av miocen, vilket banade väg för de marina ekosystem vi ser i dag.
Källa: Prehistoric whale reveals extreme skull asymmetry | EurekAlert!