NyhetsbrevTipsa redaktionen
zoologi.se – räven som formar z:et

Senaste nytt

Svenska Zoologilexikonet – zoologi.se
Alla arter
Svenska Zoologilexikonet

Vildkanin

Oryctolagus cuniculus (Linnaeus, 1758)

Engelskt namn: European Rabbit

Av David C. Bernvi

Publicerad Uppdaterad
Vildkanin
© Zoologi.se / Caracal Publishing. · Foto: Foto: Alexis Lours, CC BY 4.0
Vilda individer har vanligen gråaktig päls med bruna och svarta inslag samt vit undersida på svansen.

Vildkaninen lever gärna i kolonier under marken och söker föda i skydd av mörkret. Den är ursprunget till alla tamkaniner och har med människans hjälp spridits till många delar av världen.

Vildkaninen Oryctolagus cuniculus är den art som alla tamkaniner härstammar från. Den tillhör familjen harar och kaniner och har kortare öron och ben än harar. Vilda individer har vanligen gråaktig päls med bruna och svarta inslag samt vit undersida på svansen. Arten är social och lever gärna i kolonier med omfattande underjordiska gångsystem. Födosöket sker framför allt från kväll till morgon.
Taxonomisk klassificering

Taxonomisk klassificering

Rike
Animalia
Stam
Chordata
Klass
Mammalia
Ordning
Lagomorpha
Familj
Leporidae
Släkte
Oryctolagus
Art
Oryctolagus cuniculus

Utbredning

Under den senaste istiden var artens utbredning begränsad till Iberiska halvön samt mindre områden i Frankrike och nordvästra Afrika. Människan har sedan spridit kaninen till många andra delar av världen. Den spreds över stora delar av Medelhavsområdet under romartiden och vidare genom Europa under medeltiden. Introducerade populationer finns bland annat i Australien och Nya Zeeland samt på många öar. Tamkaniner finns världen över.

Livsmiljö

Vildkaninen föredrar torra låglänta områden med mjuk, sandig jord där det är lätt att gräva. Buskbevuxna marker ger skydd, men arten lever också i skog. Särskilt i Centraleuropa förekommer den i städernas parker, på kyrkogårdar och i trädgårdar. Jordbruk har bidragit till spridningen, samtidigt som moderna plöjningsmetoder kan förstöra gångsystemen och göra odlingsmark mindre lämplig.

Längd och vikt

Vilda individer anges vara 38–50 centimeter långa och väga 1,5–2,5 kilogram. Det är ett angivet storleksintervall, inte uppgifter om artens absoluta maximistorlek. Tamkaniner kan bli större och varierar kraftigt i storlek och utseende.

Föda

Vildkaninen är växtätare och äter bland annat gräs, blad, knoppar, bark och rötter. Den tar också odlade grödor som sallat och kål. I den stora blindtarmen bryter bakterier ned annars svårsmält växtmaterial. Kaninen äter därefter upp särskild avföring från blindtarmen. När materialet passerar matsmältningssystemet igen kan den tillgodogöra sig ytterligare näringsämnen som bakterierna har frigjort eller producerat.

Fortplantning

Vildkaninen kan fortplanta sig året runt, och honan kan få flera kullar under ett år. Ägglossningen utlöses av parningen. Dräktigheten varar omkring 30 dagar och en kull innehåller i genomsnitt fem till sex ungar. Ungarna föds nakna, blinda och hjälplösa. Honan besöker boet bara några minuter om dagen för att dia dem med näringsrik mjölk. De avvänjs vid ungefär fyra veckors ålder.

Bevarandestatus

Vildkanin är klassad som starkt hotad (EN) i IUCN:s globala rödlista. Starkt hotad är en av de tre hotade kategorierna och anger mycket hög risk för utdöende i vilt tillstånd. Kategorin beskriver artens samlade globala situation, inte att varje lokal population har samma utveckling. Den globala bedömningen ska inte förväxlas med nationell rödlistning eller med lagar som reglerar skydd och handel.

Registrerade fynd enligt GBIF

Under den senaste istiden var artens utbredning begränsad till Iberiska halvön samt mindre områden i Frankrike och nordvästra Afrika. Människan har sedan spridit kaninen till många andra delar av världen. Den spreds över stora delar av Medelhavsområdet under romartiden och vidare genom Europa under medeltiden. Introducerade populationer finns bland annat i Australien och Nya Zeeland samt på många öar. Tamkaniner finns världen över.

Källa: GBIF · Kartunderlag: GBIF / OpenStreetMap.

Nyhetsartiklar om arten

Källor

Förslag på referering