Mikroplaster ökar i vilda djur
En ny studie i Nature visar en direkt koppling mellan människans fotavtryck och mängden mikroplast i blodet hos vilda däggdjur som tapirer och myrslokar.
Låglandstapiren Tapirus terrestris och jättemyrsloken Myrmecophaga tridactyla rör sig genom brasilianska landskap som alltmer präglas av mänsklig närvaro. En ny internationell studie, publicerad i tidskriften Nature, har undersökt sambandet mellan människans infrastruktur och mängden mikroplast i blodet hos dessa landlevande däggdjur. Forskarna kombinerade GPS-data med blodprover. Resultaten visade att individer som lever nära mänsklig aktivitet hade betydligt högre halter av plastpartiklar än artfränder i orörda områden.
Kartläggning av rörelsemönster och exponering
Forskarlaget, som leddes av Dr. Marcia de Almeida Monteiro Melo Ferraz vid University of British Columbia, undersökte 26 tapirer och 21 jättemyrslokar i regionerna Amazonas, Cerrado och Pantanal. Med GPS följde forskarna djurens rörelser i förhållande till mänsklig infrastruktur, däribland vägar och anläggningar för avfallshantering. Av de 47 undersökta djuren hade 43 mikroplast i kroppen. Koncentrationerna var särskilt höga hos individer vars hemområden var starkt påverkade av mänsklig aktivitet eller låg nära avfallsanläggningar.
Vårt mål var att förstå hur de områden och habitat som djur rör sig genom påverkade deras upptag av mikroplaster. Djur som rör sig i mer störda områden, eller i nära anslutning till mänsklig infrastruktur, tenderar faktiskt att ha högre mikroplastbördor, och vår artikel är den första att påvisa denna koppling för landlevande däggdjur.
– Justin Calabrese, professor och forskningsledare vid Center for Advanced Systems Understanding (CASUS).
Plastspridning i orörd vildmark
Även i det avlägsna våtmarksområdet Pantanal fann forskarna mikroplast. Vissa individer levde mer än 65 kilometer från närmaste mänskliga infrastruktur, ändå fanns mikroplast i blodet hos samtliga provtagna djur i regionen. Fynden tyder på att partiklarna, som är mindre än 5 millimeter, sprids effektivt genom atmosfären och med regn och flodsystem, även till områden som verkar helt orörda. Hos dessa isolerade djur var halterna dock betydligt lägre än hos djur som levde i direkt kontakt med landskap påverkade av människan.
Resultaten visar på behovet av bättre avfallshantering, särskilt i länder där mänskliga bosättningar breder ut sig snabbt. Forskarna föreslår buffertzoner runt naturreservat och lokala åtgärder för att få bort primära utsläppskällor som möjliga avgörande insatser för att skydda vilda populationer. Kunskapen om hur landskapets utformning påverkar djurens plastupptag ger naturvårdsorganisationer konkreta verktyg för att utforma effektivare skyddsåtgärder för hotade arter.
Källa: Microplastics and wildlife: Study links animal burden and human footprint | EurekAlert!