Jättegrodor kartläggs
Ny forskning kastar ljus över grodgruppen Hyloidea, från 60 centimeter långa forntida predatorer i Chile till behornade fossil i Ungern.
Den stora gruppen Hyloidea rymmer välbekanta lövgrodor och paddor, men också mindre kända former som pilgiftsgrodor och glansgrodor. I en ny genomgång beskriver Darren Naish, zoolog vid Tetrapod Zoology, hur molekylära studier och fossil hjälper forskare att förstå dessa groddjurs evolutionära historia. Särskild uppmärksamhet ägnas åt de så kallade sydgrodorna.
Forntida predatorer på 60 centimeter
En av gruppens mest iögonfallande medlemmar är hjälmgrodan Calyptocephalella gayi, som i dag bara lever i Chile. Nu levande individer kan väga omkring ett kilo och nå en längd på 32 centimeter. Fossil från eocen tyder på betydligt större grodor. Ett överarmsben från Chile, beskrivet av Otero med flera år 2014, tyder på att forntida släktingar kunde bli närmare 60 centimeter långa. En groda av den storleken skulle ha varit en kraftfull predator som kunde fånga byten stora som pingvinungar i grunda vatten.
Behornade fynd i Ungern
Att placera fossil i släktträd som bygger på genetiska data har länge varit svårt. I en ny studie från 2026 har Lemierre med flera lyckats klassificera Hungarobatrachus från kritperioden i Ungern. Grodan var mellan 5 och 8 centimeter lång och hade hornliknande utskott på kraniets bakre del. Trots fyndplatsen i Europa bedöms den tillhöra den sydliga gruppen Australobatrachia. Förklaringen är att regionen som i dag är Ungern tektoniskt var en del av Afrika vid denna tid.
Ett släktträd i förändring
Antalet kända arter i det tropiska släktet Pristimantis växer snabbt. Från 602 erkända arter år 2024 har antalet nu i oktober 2026 stigit till 647 enligt data från AmphibiaWeb. Även de äkta lövgrodornas taxonomiska placering har förändrats. Tidigare underfamiljer har uppgraderats till familjer och samlats i gruppen Arboranae. Gruppen omfattar över 1000 nu levande arter, och indelningen speglar deras framgångsrika anpassning till ett liv i träden.
Det nya systemet ger en mer balanserad bild av grodornas mångfald, där de trädlevande formerna motsvarar de stora marklevande grupperna i Sydamerika. I kartläggningen av groddjurens släktskap undersöker forskarna också hur forntidens geografi har format dagens artrikedom.