Hjärnans storlek utmanar teorier om intelligens
Ny forskning vid Stony Brook University omvärderar sambandet mellan relativ hjärnstorlek och intelligens hos däggdjur. Studien visar att stora hjärnor kan ha utvecklats på oväntade sätt.
Länge har den relativa hjärnstorleken – förhållandet mellan hjärnans vikt och kroppsvikt – använts som ett mått på kognitiv förmåga hos djur. En omfattande studie vid Stony Brook University, publicerad i Science Advances, visar nu att detta mått kan vara missvisande för att förstå hur intelligens utvecklas över tid.
Evolutionära avvikelser
Forskarna analyserade data från hundratals nu levande och utdöda däggdjursarter för att kartlägga hur hjärnor och kroppar förändrats under miljontals år. Resultaten visar att en hög relativ hjärnstorlek inte alltid beror på att hjärnan har blivit större, utan i vissa fall på att kroppen har blivit mindre genom selektionstryck.
Ett exempel som lyfts fram är sjölejon, som har en hög relativ hjärnstorlek jämfört med sälar, trots att båda grupperna är framgångsrika predatorer. I sjölejonens fall verkar den kognitiva kapaciteten ha prioriterats annorlunda i relation till kroppsmassan än hos deras släktingar.
Omvärdering av mänsklig evolution
Studien kastar även nytt ljus på primaternas utveckling. Medan människor har en extremt stor hjärna i förhållande till kroppen, visar analysen att vägen dit har kantats av komplexa förändringar i båda organen. Forskarna menar att vi måste titta på den absoluta hjärnarkitekturen snarare än bara proportioner för att förstå intelligensens ursprung.
– Den här studien tvingar oss att tänka om kring hur vi mäter kognition i den fossila historien och vad som faktiskt driver utvecklingen av stora hjärnor, säger Jeroen Smaers, docent i antropologi vid Stony Brook University.
Resultaten understryker att evolutionen är opportunistisk och att intelligens kan uppstå genom flera olika biologiska vägar, vilket komplicerar den traditionella bilden av en linjär utveckling mot ökad hjärnkapacitet.
