Djuphavsbrytning skadar ekosystem i årtionden
Ny forskning visar att gruvdrift på havets botten minskar mängden organisk näring och förändrar ekosystemen under minst 44 år.
På 4 000 meters djup i Stilla havet vilar spåren efter mänsklig aktivitet nästan helt orörda. Men under den lugna ytan i Clarion-Clipperton-zonen avslöjar en ny studie att ekosystemet bär på djupa sår. Forskare kan nu visa att den organiska näring som utgör basen för allt liv på abyssalplanet fortfarande inte har återhämtat sig, mer än fyra decennier efter att testbrytning av metaller ägde rum.
Näringsbrist i spåren av maskiner
Partikulärt organiskt material (POM) fungerar som havsdjupens främsta energikälla. Eftersom mindre än en procent av näringen från havets yta når botten, är livet där nere extremt känsligt för störningar. I studien, som publicerats i tidskriften Elementa: Science of the Anthropocene, undersökte forskare sedimentprover från Ocean Minerals Companys (OMCO) gamla testområde. Resultaten visar att mängden och kvaliteten på det organiska materialet i maskinernas gamla spår var betydligt lägre och mer ojämn än i opåverkade kontrollområden.
Långsiktig påverkan på biologisk mångfald
Forskarna använde lipider som biomarkörer för att mäta sedimentens kvalitet. De fann en tydlig koppling mellan näringens sammansättning och förekomsten av djurliv. I områden med högre näringskvalitet var tätheten av bland annat foraminiferer, xenophyophorer och annan megafauna betydligt högre. Detta tyder på att de förändringar i sedimentens partikelstorlek och kemi som gruvdrift orsakar, direkt försämrar förutsättningarna för att det biologiska samhället ska kunna återhämta sig.
Dessa resultat tyder på att de långsiktiga effekterna av gruvdrift på tillgången av organiskt material i sedimenten kommer att påverka återhämtningen och motståndskraften hos bentiska biologiska samhällen. – Ur studien av Rachel M. Jeffreys m.fl. i Elementa: Science of the Anthropocene.
Hot mot den globala kolcykeln
Studien, som involverat forskare från bland annat University of Liverpool och Göteborgs universitet, understryker att djuphavets processer sker i en extremt långsam takt. När maskiner rör upp sediment eller avlägsnar de polymetalliska nodulerna, förändras livsmiljön på ett sätt som sträcker sig långt bortom den mänskliga tidshorisonten. Detta väcker frågor kring de storskaliga planerna på kommersiell djuphavsbrytning efter kritiska metaller.
Forskarna betonar nu vikten av att inkludera dessa långsiktiga effekter på näringsväven i framtida miljökonsekvensbeskrivningar för djuphavet.