Akuta åtgärder krävs för svenska torskbestånd
Torskbestånden i svenska vatten befinner sig i en kritisk situation. Havs- och vattenmyndigheten kräver nu breda insatser mot både klimatförändringar, överfiske och syrebrist för att rädda arten.
Torsken (Gadus morhua) i svenska vatten står inför en osäker framtid när klimatförändringar och lokala miljöproblem sätter press på bestånden. Enligt en ny rapport från Havs- och vattenmyndigheten (HaV) befinner sig situationen nu vid en kritisk punkt där endast en kombination av omfattande åtgärder kan ge fisken en chans till återhämtning.
Klimathot och miljöproblem i Östersjön
I Östersjön förväntas vattentemperaturen stiga samtidigt som salthalten sjunker, särskilt i de norra delarna. Detta slår hårt mot torskens förmåga att fortplanta sig. De största utmaningarna i detta område är dock övergödning och utbredd syrebrist på bottnarna, vilket förstör viktiga habitat. På Västkusten ser hotbilden annorlunda ut; där är det främst fiske och predation från rovdjur som hindrar beståndens tillväxt.
Torskens livsbetingelser varierar mellan olika havsområden och åtgärderna måste anpassas efter varje bestånds specifika förutsättningar, säger Andreas Sundelöf, utredare på Havs- och vattenmyndigheten.
Tre prioriterade områden
Myndigheten pekar ut tre huvudområden för att vända trenden. Det handlar om direkta miljöåtgärder som restaurering av ålgräsängar på Västkusten och minskad övergödning i Östersjön. Vidare krävs mer restriktiva fiskekvoter och en ekosystembaserad förvaltning. Slutligen betonas vikten av stärkt kontroll och selektiva fiskemetoder för att minimera bifångster.
Behov av internationell samverkan
Eftersom det svenska fisket endast utgör en begränsad del av de totala fångsterna i våra omgivande hav, understryker HaV vikten av internationellt samarbete. Inger Dahlgren, enhetschef på Fiskeregleringsenheten, menar att nationella insatser visserligen gör skillnad, men att EU-gemensamma regler och miljöinsatser är nödvändiga för bestående resultat.
Framtiden för den svenska torsken hänger nu på huruvida myndigheter, forskare och internationella partners kan genomföra dessa uthålliga och samordnade insatser över tid.





