Valross
Odobenus rosmarus (Linnaeus, 1758)
Engelskt namn: Atlantic Walrus
Av David C. Bernvi
Med känsliga mustaschborst hittar valrossen föda på Arktis havsbottnar. Den lever i kustnära kolonier och använder sina kraftiga betar både vid rangstrider och som hjälp att ta sig upp på isen.
Valrossen är ett stort marint däggdjur som lever i kolonier vid Arktis kuster. De långa betarna är förstorade hörntänder i överkäken och finns hos både hanar och honor. Hanarna är betydligt större och har längre betar. Kroppen har sparsam päls, och runt munnen sitter styva känselborst som hjälper valrossen att hitta bytesdjur på havsbottnen.
Taxonomisk klassificering
Taxonomisk klassificering
- Rike
- Animalia
- Stam
- Chordata
- Klass
- Mammalia
- Ordning
- Carnivora
- Familj
- Odobenidae
- Släkte
- Odobenus
- Art
- Odobenus rosmarus
Utbredning
Valrossen förekommer cirkumpolärt i arktiska hav på norra halvklotet. Den största populationen finns kring Berings sund, mellan nordöstra Asien och nordvästra Nordamerika. En mindre population lever på båda sidor om Grönland, kring Svalbard och österut till Karahavet. I Laptevhavet finns en ganska isolerad population. I Sverige är valrossen en tillfällig besökare som inte reproducerar sig.
Livsmiljö
Valrossen lever vid arktiska kuster och söker främst föda i grunda, kustnära vatten där bottnens bytesdjur är lättåtkomliga. Den vilar på isflak och på sandiga eller steniga stränder. Honor tillbringar mer tid på is än hanar. Förflyttningar norrut under sommaren och söderut under vintern följer tillgången på lämplig is, som måste vara tillräckligt stark för att bära djuren.
Längd och vikt
Kroppslängden är vanligen 220–360 centimeter och vikten anges till 400–1 700 kilogram. Honor är betydligt mindre än hanar. I Atlantpopulationen väger hanar i genomsnitt 900 kilogram och honor 560 kilogram. Stora hanar i nordöstra Stilla havet kan undantagsvis nå 470 centimeter. Hanarnas betar kan bli upp till en meter långa, medan honornas är betydligt kortare.
Föda
Valrossen äter främst små bottenlevande ryggradslösa djur, särskilt musslor. De styva känselborsten runt munnen används för att lokalisera bytesdjuren. När ett byte hittas suger valrossen snabbt in det i munhålan. Betarna används inte för att gräva i bottnen. Ibland tar valrossar även större byten, exempelvis andra sälar och fåglar som alkor.
Fortplantning
Honorna blir könsmogna vid 4–6 års ålder och parar sig i januari–mars. Dräktigheten varar 15–16 månader, inklusive 3–4 månaders fördröjd implantation. En unge föds i april–juni följande år och diar i minst ett år. Det går ofta flera år mellan födslarna. Hanarna blir könsmogna omkring sju års ålder, men får sällan para sig före cirka 15 års ålder.
Registrerade fynd enligt GBIF
Valrossen förekommer cirkumpolärt i arktiska hav på norra halvklotet. Den största populationen finns kring Berings sund, mellan nordöstra Asien och nordvästra Nordamerika. En mindre population lever på båda sidor om Grönland, kring Svalbard och österut till Karahavet. I Laptevhavet finns en ganska isolerad population. I Sverige är valrossen en tillfällig besökare som inte reproducerar sig.
Källa: GBIF · Kartunderlag: GBIF / OpenStreetMap.
Biologiska fakta sammanfattat
- Runt munnen finns 400–700 styva känselborst.
- • Betarna används vid rangstrider och kan hjälpa valrossen upp på isflak.
- • Social rang påverkas av ålder, kroppsstorlek och betarnas längd.
- • Honor och hanar vistas ofta i skilda grupper.
- • Isbjörnar och späckhuggare är naturliga predatorer.

