Lunnefågel
Fratercula arctica (Linnaeus, 1758)
Engelskt namn: Atlantic Puffin
Av David C. Bernvi
Lunnefågeln Fratercula arctica är en alkfågel med svart ovansida, vit buk och grå kinder.
Taxonomisk klassificering
Taxonomisk klassificering
- Rike
- Animalia
- Stam
- Chordata
- Klass
- Aves
- Ordning
- Charadriiformes
- Familj
- Alcidae
- Släkte
- Fratercula
- Art
- Fratercula arctica
Utbredning
Lunnefågeln häckar vid Nordatlantens kuster och i angränsande delar av Ishavet. I Europa sträcker sig häckningsområdet från Spetsbergen och Novaja Zemlja till Bretagne. Arten är talrik på Island, Färöarna och i Skottland. I Sverige häckade den tidigare i Bohuslän, med förekomst på Soteskär till 1970. Numera ses höstflyttande fåglar regelbundet längs västkusten och enstaka fåglar även sommartid.
Livsmiljö
Häckningsmiljön finns vid bergiga kuster på både öar och fastland. Boet ligger vanligen i en jordhåla i en gräsklädd sluttning, mer sällan i horisontella håligheter eller sprickor bland stenblock. De tidigare svenska häckningsplatserna hörde till den senare typen. Utanför häckningstiden vistas lunnefågeln både längs kusterna och ute på öppet hav, där den kan vila på vattnet.
Längd och vikt
Lunnefågeln är omkring 30 centimeter lång. Medelvikten anges till cirka 0,5 kilogram. Hanen är något större än honan. Uppgifterna beskriver ungefärlig längd och genomsnittlig vikt, inte maximal storlek.
Föda
Födan består främst av små fiskar som lever i den fria vattenmassan, bland annat havstobis, sill och lodda. Ungarna kan också få kräftdjur. Lunnefågeln kan bära flera små fiskar samtidigt i näbben. Tillgången på fisk har betydelse för häckningsresultatet. Förändrade fiskbestånd efter överfiskning har bidragit till att häckningar i norska farvatten under flera år helt eller delvis misslyckats.
Fortplantning
Lunnefågeln blir vanligen könsmogen vid omkring fem års ålder och lägger ett enda ägg per år. Häckningen sker i kolonier. Paret arbetar tillsammans med bohålan och stärker parbandet genom att röra näbbarna mot varandra. Ägget ruvas i ungefär 39–45 dagar. Ungen blir flygfärdig efter omkring 38–50 dagar och lämnar då boet för ett självständigt liv.
Bevarandestatus
Lunnefågel är klassad som sårbar (VU) i IUCN:s globala rödlista. Sårbar är en av de tre hotade kategorierna och anger hög risk för utdöende i vilt tillstånd. Kategorin beskriver arten som helhet i den globala bedömningen, inte att varje lokal population har samma utveckling. Den ska därför inte direkt översättas till en nationell rödlistning eller till regler om juridiskt skydd.
Registrerade fynd enligt GBIF
Lunnefågeln häckar vid Nordatlantens kuster och i angränsande delar av Ishavet. I Europa sträcker sig häckningsområdet från Spetsbergen och Novaja Zemlja till Bretagne. Arten är talrik på Island, Färöarna och i Skottland. I Sverige häckade den tidigare i Bohuslän, med förekomst på Soteskär till 1970. Numera ses höstflyttande fåglar regelbundet längs västkusten och enstaka fåglar även sommartid.
Källa: GBIF · Kartunderlag: GBIF / OpenStreetMap.
Biologiska fakta sammanfattat
- Simhud mellan tårna hjälper fågeln att simma.
- • Näbben är mer färgstark under häckningstiden än på vintern.
- • Under häckningen hörs djupa, morrande läten, oftast från bohålan.
- • Havstrut är lokalt en predator på vuxna lunnefåglar.

